EPDM-gummi: Egenskaper, tillverkning och Fördelar

EPDM-gummi (etylen-propylen-dien-monomer) är en syntetisk elastomer som består av en sampolymer av eten (etylengas), propen (propylengas) och en liten andel dien-monomer. Dienkomponenten (ofta etylidennorbornen, dicyklopentadien eller vinylnorbornen) integreras i polymerkedjan och introducerar omättade sidogrupper, vilket möjliggör vulkanisering med svavel. 

Den kemiska uppbyggnaden (som bestående av eten och propen) gör EPDM mycket motståndskraftigt mot ozon, UV-strålning och värme. EPDM tillhör de polymetylengummi-material som kombinerar mättad polymerryggrad med möjligheten till tvärbindning via svavel. 

Läs mer nedan

EPDM framställs industriellt genom kopolymerisation av eten, propen och en icke-konjugerad dien i lösning eller suspension med hjälp av Ziegler-Natta- eller metallocen-katalysatorer. Processen togs i bruk kommersiellt år 1963. Valet av katalysator påverkar hur dienkomponenten distribueras längs polymerkedjan, vilket i sin tur påverkar vulkaniseringsegenskaperna. Fördelningen av eten vs. propen kan varieras (vanligen 45–70% eteninnehåll) – högre etenkvot ger delkristallina polymerer med bättre styrka i orent (ovulkaniserat) tillstånd, medan lägre etenkvot ger amorfa polymerer med mer gummielasticitet. 

Efter polymerisation blandas rå-EPDM alltid med diverse tillsatser (gummiblandning). Typiska fyllnadsmedel är carbon black (tekniskt kol) och kalciumkarbonat som förbättrar mekanisk hållfasthet, och ofta tillsätts mjuka oljor (t.ex. paraffiniska processoljor) för att öka elasticitet och underlätta bearbetning. Vidare ingår vanligtvis antioxidanter och vaxer som skydd mot åldring, samt processhjälpmedel (som zinktvål och stearinsyra) för att förbättra blandnings- och formgivningsegenskaper. 

EPDM i sig är termoplastiskt i råform och blir först funktionsdugligt efter tvärbindning (vulkanisering). Vulkanisering sker traditionellt med svavel och acceleratorer, vilket utnyttjar dien-enheterna för att skapa svavelbryggor mellan polymerkedjorna. För applikationer som kräver högre värmetålighet eller bättre kompressionsegenskaper används dock ofta peroxider som tvärbindare istället för svavel. Även fenolhartser eller högenergetisk strålning (elektronbestrålning) kan användas för att tvärbinda eller skumma EPDM i speciella tillämpningar (t.ex. skumgummi, kabelisolering). 

Blandningen av EPDM-kompound sker i princip uteslutande i interna blandare inom gummiindustrin, varefter materialet kan formas genom vanliga metoder som extrudering, formsprutning eller kalandrering. Det färdigblandade gummit vulkaniseras sedan under värme och tryck till slutlig form. 

Fördelar

EPDM utmärker sig genom en enastående beständighet mot väder och åldrande. Tack vare den mättade polymerstrukturen påverkas det knappt av ozon eller UV-ljus, och gummit kan användas utomhus under många år utan sprickbildning eller nedbrytning.

Materialet har också mycket god värmetålighet – specialformuleringar tål upp till ca 150 °C kontinuerligt – samt behåller sin elasticitet ned till runt -40 °C eller lägre utan att spröda. Vidare är EPDM mycket resistent mot vatten, ånga och polära kemikalier som många syror, baser, alkoholer, ketoner och glykoler.

Det sväller inte i vatten och påverkas inte av vattenånga, vilket gör det väl lämpat för applikationer med varmt/kallt vatten och vattenbaserade vätskor. EPDM har även goda isoleringsegenskaper (elektriskt isolerande och gastätt) samt hög elasticitet och tänjbarhet (ofta över 300% töjning). Sammantaget är EPDM ett hållbart och väderbeständigt gummi som lämpar sig för krävande utomhusmiljöer och lång livslängd.

Begränsningar

En viktig begränsning är att EPDM inte är kompatibelt med oljor, bränslen och kolvätebaserade lösningsmedel. I kontakt med petroleumprodukter (t.ex. mineraloljor, bensin, diesel) sväller och mjuknar EPDM kraftigt, och materialet bryts ner relativt snabbt. Därför används det inte för packningar eller slangar som ska tåla oljehaltiga miljöer – där krävs istället oljebeständiga gummityper (se jämförelse nedan).

EPDM har heller inte samma höga mekaniska hållfasthet som vissa andra gummimaterial; den rena polymeren är relativt mjuk och behöver armeras med fyllmedel för ökad styrka. Till exempel har EPDM något lägre slitstyrka och rivhållfasthet än naturgummi och kloroprengummi om de jämförs vid liknande hårdhet, även om skillnaderna minskas med armering. Vidare kan EPDM få vidhäftningsproblem – rågummit har låg självhäftning (”building tack”), vilket kan kräva tillsats av hartser vid bearbetning, och vulkaniserat EPDM kan vara svårt att limma utan speciella primers.

Slutligen tål EPDM inte vissa starka kemikalier; t.ex. koncentrerad stark syra kan orsaka hårdnande/nedbrytning av gummit. Man bör även undvika direkt kontakt mellan EPDM och bitumen (asfalt): svarta EPDM-profiler på bituminösa ytor har visat tendens till kemisk degradation. Detta begränsar kombinationen av EPDM-gummi med traditionella asfaltbaserade taktäckningsmaterial.

Vi tillverkar i EPDM! 

EPDM är ett mångsidigt material med goda egenskaper för användning i miljöer där väderbeständighet och flexibilitet är viktiga. Helsingborgs Gummifabrik tillverkar en rad produkter i EPDM, inklusive gummiduk, gummimattor och specialprofiler. De använder formpressning och extrudering för att skapa produkter som uppfyller specifika kundkrav. Deras EPDM-produkter är kända för sin hållbarhet och motståndskraft mot väderpåverkan. 

Kontakta oss för mer information om hur vi kan hjälpa er med EPDM-produkter som uppfyller era specifika krav.